Arkiv för februari, 2009

Pappa, mamma, barnen.

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 27 februari, 2009 by fjallwebb

I Funäsdalens kyrka döptes vår första son 1987. Se så ung vi var. Medan gudmor höll vant den lilla parveln och prästen hette tja… Någon som vet?

dop

Sedan må ni tro att det hände allt möjligt. För den lille gossen var en riktig upptäckare, likt sin pappa som då under denna tid befann sig i alla möjliga skogar. Dit sonen försökte bege sig, även då vi inget visste. Det var absolut inget kul.
häst

Så vid ett besök hos Grinde/Rosenberg var sonen ivrig att lära sig rida på hästen som gick där i hagen. Som tur var hade pappan de mest coolaste egenskaper, som fick omgivningen (alltså jag) att slappna av. När så detta arrangemang tog sin början, uppe på denna (LER) jättehäst.

berget

Några år senare besteg dessa två ynglingar Funäsdalsbergets topp. Satte sig därefter för att vila på denna märkliga sten, som var slipad av både väder och vind likt en stenbänk med ryggstöd. (Jag tror stenen ännu finns kvar.)

Pappan och sonen blickade sedan ut över fjällkanten med en bestämd blick mot fjällen och sjöarna och stillheten, där de trivdes allra bäst.
Jag är fortfarande inte än idag riktigt säker på vem som då hade den bästa konditionen. För dessa fyra ben var ständigt i rörelse. (LER) Fast för det mesta åt olika håll.

Medan vi renoverade vårt hem bodde vi i en liten stuga på samma gård. Där överraskade sonen oss alla att ta ett fantastiskt foto på familjen. En riktigt duktig fotograf, som han har visat prov på många gånger genom åren som gått.

lill

Absolut något att minnas och le åt, även om tårarna ännu rinner ner för min kind, när så minnena kommer strömmande emot mig genom alla dessa foton som jag eller någon annan tog en gång.
Britt-Marie

Annonser

Vad vore livet utan en traktor?

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 24 februari, 2009 by fjallwebb

De sa brum, brum, brum och plötsligt var vi där.

sysk

(LER) Först träna alla tre.

farfar

Farfar hade specialkunskaper, men oj, oj, oj, oj! Vilket korsdrag.
far

I början av 1990, körde pappa en ÖSA 260 i Mammerdalen, denna sommar  Där var det inget korsdrag.

husvagn
”Man ska ha husvagn” då blir vi jätteglad..

Men pappa sover du.. pappa…

—–

Var har inte denna man kört?

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 21 februari, 2009 by fjallwebb

Mitt första besök i Härjedalens urskog gjorde jag bakom en kulle till Fjällvattna stugby som var under uppförande detta år. Han körde lastmaskin. Men vad visste jag som satt så lydigt i hans gula Volvo och väntade där bakom kullen, efter det han sagt. Jag kommer strax!

Minns att det var (LER) kallt och att jag hade näst intill frusit fast, när han så kom tillbaka och frågade förvånat. Varför starta du inte bilen? När jag så berättade, att jag aldrig hade kört bil i hela mitt liv. Efter det fick jag börja träna i alla möjliga maskiner. *LER* Fast först fick han tjata bra mycket, i allafall på vissa.

Säg det vilka skogar denna man inta har kört i. Backe upp och backe ner, skördade, skotade och markberedde Skogstjänst från Vivallen i väster till Älvros och Lillhärdal i söder i de Härjedalska skogarna. I rätt ”golddiggeranda”, där ingenting är omöjligt. Tänkte han på framtiden, sina barn. Ett slitsamt liv som inte lämna mycket fritid över för familjen. Men det har ni säkert redan räknat ut.

Så när inte mannen kunde komma hem, så kom familjen ut till skogen.

skogen

Året var 1977

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 18 februari, 2009 by fjallwebb

Funäsdalen i slutet av 70-talet och jag sa de tre magiska orden.

Hade tagit steget från hemmets ljuva härd och begett mig upp till Funäsdalen från Sveg för att börja arbeta på Hotell Gästis. Där nuvarande Härjedalens Museeum står.

Jag som nästan aldrig hade lagat egen mat, arbeta där som köksbiträde. Men detta årtionde var en tid långt ifrån högskolekrav, och då fick man lära sig på stället. Även så jag. Då arbeta jag åt Karl-Erik och Ulla och hennes bror Arne (minns inte efternamnet, kanske var det Karlsson och Larsson) som egentligen kom från Nora i Bergslagen.

Stort kök där det fanns (perfekt att göra omelett på) gasolspis och ett stort stekbord. Det var kul och vi var ett gäng tjejer och killar. Där både gråten, ilskan och skratten fanns mellan väggarna. En del av oss finns ännu kvar i dalen än idag.

Blev bekant med två tjejer Yvonne och Inger från Särvsjön, som alltid hade ett leende på läpparna. Helt enkelt tokrolig som en frisk vind svepte de in och ut i serveringen. En ledig kväll tjata de på mig om att följa till Tänninge på dans. De hade ordna skjuts med en kille från dalen och okej, jag följde med. Gilla att dansa så varför inte.

Hotel Tänningen i Tänndalen skjöd av liv på den tiden. Där kunde man åka och dansa hela säsongen. Kända dansband till lika med Härjedalska lokala dansband spela upp och alltid fullt med liv på dansgolvet.

På den tiden var vi taxi åt varandra och även om vi inte riktigt kände varandra, så fanns det alltid plats för att komma hem. En härlig tid. Man var ung och livet lekte.

skanna 

Denna kväll så träffa jag han som blev min partner i 26 år. En blond man med blåa ögon och ett härligt leende därtill med glimten i ögat, och jag trilla som en fura rakt ner i hans famn.

Det var tider det.

Britt-Marie

Alla sörjer på sitt vis

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 14 februari, 2009 by fjallwebb

En intressant länk är www.sorg.se

där kan man läsa om samhällets föreställningar om hur man sörjer. Exempelvis;
> var inte ledsen
> var stark (för andras skull)
> sörj i ensamhet
> Tiden läker alla sår
> Ersätt förlusten
> Håll dig sysselsatt.

Tiden läker alla sår. Ja, så brukar ju jag säga. Men det är inte hela sanningen. Det är inte alltid man gör som man säger.
Första tiden (det är ju inte så speciellt länge sedan) befann jag mig i en fokuserad systematisk sorg. Jag rignde, blev uppringd och prata och prata.

Idag vet jag inte så noga vad jag sa. Men allt gjorde jag med sikte på att avskedet ska bli så bra som möjligt för de allra, allra närmaste.

Nu reagerar ju inte alla lika, men ändå  kan jag inte begripa varför det ska vara så bråttom. För i mitt yrkesliv, måste man lära sig att allt tar sin tid. Fixar man inte det, måste man byta yrke.

Samtidigt måste man komma ihåg att allas sorg är olika. Ingen sörjer på rätt sätt och inte eller på fel sätt. Utan sorg är sorg och den är i högsta grad  individuell. Så vad har man då för rätt att ifrågasätta andras sorgearbete?

Att genomlida sorg med allt vad det innebär utan bitterhet och rädsla är väl en av de största styrkor man kan få uppleva i sin livsvandring, kan jag tro. Men jag erkänner, det är svårt… att bara vara en vanlig människa. Så att ringa och meddela.. så svårt det är… telefonnummer som hoppar och fladdrar.. människors reaktioner och frågor, frågor som jag inte har några svar på…..

Så här pågår sorgearbetet för fullt och ett av mina sätt är att skriva om det här i denna blogg. Till lika med att prata, prata och åter igen prata med mina barn och nära vänner. Det tycker jag är mycket bättre än att sitta hemma vid köksbordet och hitta på egna förklaringar till det som skett eller ännu sämre lägga helt locket på. När så sorgen med alla frågorna, drar in med full styrka.

Därför undrar jag varför vi måste ha en speciell dag för våra hjärtan. Är det inte bättre att istället komma ihåg varandra varje dag?

Britt-Marie

Tårar…

Posted in Inlägg indelade i kategorier on 11 februari, 2009 by fjallwebb

Var skog har nog sin källa

var äng sin blomma har

var hjärta har sin saga

från flydda undgomsdar.

Men skogens källa sinar

och ängens blomma dör

men hjärtats tysta saga

alls ingen tid förstör.

—————–
Det drabbar mig med full styrka.

Jag är så otroligt ledsen…

Mina barns far är död.

It hit me with full strength.

I am so incredibly sad …

My children’s father is dead.